I slutet av 2017 dör fotografen och konstnären Tuija Lindström, en kvinna som mer än andra förändrat den svenska fotografin. Hon verkade i en tid då de gamla fotografiska konventionerna började ifrågasättas och fotografin tog sitt steg in i konsten på allvar, men vad var det som hände egentligen?
Fotografin var under 1980-talet präglat av den dokumentära idén. Att göra bilders vars syfte inte var att göra skillnad i samhället ansågs borgerligt och förlegat. Fotografer som Anders Petersen och Christer Strömholm var (och är fortfarande) stora namn som främst lyftes upp för sina skildringar av samhällets skuggsida, även om Strömholm inte minst hade betydligt fler strängar på sin lyra.
Men Lindström representerade någonting annat under denna tid, till en början ett drömlikt ”nonsensfotografi” som Birgitta Rubin utrycker det i en krönika i DN, men senare genom mer våldsamma bilder som
med delikata antydningar satte fingret på de patriarkala strukturerna genom bilder där hon, för att citera Anders Jansson, renodlade det estetiska utan att det estetiska blev ett självändamål.
Det var vackert och delikat, men samtidigt monumentalt och med samma starka fokus på så väl materialen som dess symboliska betydelse.
Skillnaden mellan det dokumentära berättandet och Lindströms symboliska bilder är tydlig, inte minst i utställningssammanhang, vilket alltid varit konstfotografins främsta rum. Hennes bilder var stora och monterade på sätt som korresponderade med verket i sig, eller rättare sagt, var en del av verket.
Den här rumpan är ett sådant verk som tydligt hör till den nya generationens fotografi. Bilden lyfts upp som monument, men rumpan som trycks mot en glasskiva trycks inte bara mot en glasskiva i sig, den är sammanpressad mellan två plexiglasskivor som bultats ihop med kraftiga bultar av metall. Glas och metall, hårda material som trycker samman en varelse som därigenom förvandlas till mjukt kött, trots sin fortfarande högst tydliga status som mänsklig varelse och kvinna.
Lindströms strykjärn i brutalt svetsade järnramar talar också sitt tydliga språk. Vi känner igen strykjärn, trots sin abstraktion, där det tornar upp sig monumentalt. Men symboliken är tydlig inte minst tack vare ramningen. Det kvinnliga objektet, strykjärnet, uppmanar till eftertanke genom sin formmässiga skildring, men berättar samtidigt berättelsen om ett möjligt och våldsamt motstånd. Strykjärnet blir ett vapen, högst användbart på den plats som Östlind påminner oss vara det farligaste platsen för en kvinna att befinna sig i, nämligen hemmet.
Det här var inte en oproblematisk tid i svensk fotografi, tvärt om, ett äldre garde av fotografer var på väg att förlora makten till en ny generation fotografer, många kvinnliga, som arbetade så väl abstrakt som mer symboliskt och ofta med akademisk tyngd. Teorierna blev viktigare än tidigare och fotograferna, som nu ville kalla sig konstnärer, började ifrågasätta fotografiet i sig. Fram tills nu hade fotografiet inte nödvändigtvis jobbat med frågor om fotografi, men plötsligt blev
tankar om blick och sanning möjliga att ifrågasätta. Det var därför inte helt populärt i alla läger när Tuija Lindström 1992 utnämndes till ny
Prefekt för dåvarande Högskolan för fotografi, idag en del av Akademin Valand. Helt plötsligt hade hon makten att förändra en helt ny generation konstnärer, vilket hon också gjorde.
Utbildning var tidigare en yrkesinriktad utbildning där studenterna kunde välja mellan olika inriktningar, varav en var teknisk fotografi. Nu blev det ändring och Lindström började uppmuntra eleverna att hitta sitt eget ”språk”, och samtidigt förkovra sig i inte bara konstvetenskap utan också de kritiska teorier som började bli viktiga vid den här tiden, som t.ex. feministisk teori och andra postmoderna synsätt.
Tuija Lindströms arv
Lindströms arv syns tydligt än idag i den Svenska fotografin. Än idag är Sveriges mest namnkunniga konstfotografer kvinnor och deras arbeten ofta tydligt producerade i samma anda. Ett exempel är Annika von Hausswolff, vars tidiga succéverk också påminner om Lindströms, men skapade under ungefär samma tid.
von Hausswolff växte upp i en familj utan större konstnärligt och kulturellt kapital. I hemmet fanns inga fotoböcker men en hel del nummer av den årliga tidskriften Nordisk Kriminalkrönika, en sammanställning av årets brott. Detta var bilderna hon växte upp med, vilket hon själv anger vara orsaken till att hennes tidigare verk alltid behandlade samma tematik. Ett av hennes kändaste verk, Back to nature, visar tydligt hennes inspiration från denna kriminalkrönika. Bilderna som rent tematiskt liknar varandra fungerar också på liknande sätt. Lindströms romantiska bilder av badande kvinnor antyder en harmoni och en livmoderslik existens som kontrasterar mot den hotande ramen i armerande järn. Den är alltså av högst symbolisk karaktär och förvandlar samtidigt kvinnokroppen till ett mjukt kött. von Hausswolffs bild är mer våldsam. Det är ingen tvekan om att kvinnan i bilden saknar förmågan att andas där hon ligger med ansiktet nedåt i den obekväma vassen. Både bilderna lyfter på liknande sätt frågan om vad det innebär att leva sitt liv i en kvinnas kropp, att alltid leva med hotet om våld hängande över sig. Intressant nog gör dessutom von Hausswolff antydningar till kvinnans mytologiska väsen och bilden av kvinnan som natur (jämfört med mannen som kultur) genom sin titel Tillbaka till naturen. Det är någonting som bara syns symboliskt i Lindströms bilder, även om hennes titel också antyder relationen mellan det manliga och det kvinnliga i kulturen. Att kvinnan anses vara en irrationell och naturlig varelse jämfört med det manliga subjektets tillvaro som rationell och kulturell är en tydlig implikation om dessa fotografiers politiska nerv.
Annika von Hausswolff började ställa ut redan under sina år som student på Konstfack i Stockholm, precis som Tuija Lindström. Idag är bägge giganter inom den svenska fotokonsten, och precis som Lindström en gång gjorde, jobbar von Hausswolff idag på Akademin Valand i Göteborg med att utbilda den nya generationen fotokonstnärer.
Bland de som under 1980-talet var med och förändrade konstvärldens syn på fotografi i Sverige hittar vi förutom Tuija Lindström fotograferna Dawid, Otmar Thormann, Stina Brockman och Denise Grünstein bland många andra.
Sedan 1990 talet och framåt lyftes en ny generation fram där Annika von Hausswolff och Lotta Antonsson blev de främsta företrädare för den postmoderna konstsynen. Båda har varit professorer på Masterutbildningen på Högskolan för fotografi och Akademin Valand.
Idag återfinner vi bland annat Julia Peirone bland de fotografer som nämner henne som viktig för deras konstnärliga utveckling, inte minst tack vare hennes pedagogiska arbete med studenter.